Blogg topplista - Superbloggen.se
Pages Menu
TwitterRssFacebook
Categories Menu

Posted by on okt 10, 2014 in Bloggar och poddar, Intressepolitik, Jävla dumheter helt enkelt, Levnadsvillkor | 0 comments

Dödshjälpsdebatten

 

sista sprutan

DHRs förbundsordförande Rasmus Isaksson skriver i sin ordförandeblogg om SVT Debatt i går:

När Torbjörn Tännsjö, i gårdagens ”Debatt” i SVT, pratade om hur den aktiva dödshjälpen ska göra så att ”barn inte ser deras föräldrar ruttna bort inför deras ögon” …

Läs Rasmus hela inlägg här.

Lars Mullback skriver i sin blogg om programmet Debatt igår:

Ingen människa är en solitär, som lever i ett vakuum. Det kan väl hända att du vet att du vill dö just nu, men i morgon? Om alla tycker synd om dig och tycker att du lider, är det klart att du vill dö, men det är aldrig ditt LIV det är fel på. Det är människorna runt dig och förutsättningarna det är fel på. Vi är människor och det som skiljer oss från djuren är att svaghet är en tillåten del av människans liv.

Läs Mullbacks hela inlägg här.

Maria Johansson, DHRs tidigare förbundsordförande skrev år 2010 om den då pågående dödshjälpsdebatten och det är lika aktuellt nu som då:

De liv kändistyckarna avfärdar levs av mina vänner

Debatten om dödshjälp har åter blossat upp. Från DHRs sida hävdar vi istället rätten till Livshjälp och tar avstånd från aktiv dödshjälp. Tyvärr blandas aktiv och passiv dödshjälp ofta ihop i debatten.

Jag skräms av de plattityder – vilka visar på stor okunskap – som debattörerna gärna kastar ur sig som ”om man inte kan klara sig själv så…” och ”var och en ska i förväg bestämma hur man vill ha det om något skulle hända” och så vidare. De liv dessa, många gånger kändistyckare, så lätt avfärdar levs av många av mina vänner, kollegor, samarbetspartners och det gör mig rasande och skrämd hur lättvindigt dessa liv avfärdas. I slutändan är detta politiska frågor som handlar om prioriteringar där alla medborgare ska ges möjlighet till ett gott liv.

Jag har också träffat de som lever med omfattande funktionsnedsättningar som berättat om rädsla för att i sjukvården stöta på personal som ifrågasätter deras rätt till vård och som, grundat på egna uppfattningar om vilka liv som värda att rädda och att leva, inte gör sitt yttersta just för dem.

Vi får inte generalisera eller förenkla resonemanget, det här är debatter och samtal som måste föras med största respekt. Det är en svår diskussion och ett svårt ämne som självklart väcker känslor hos oss alla. Rädsla för att livet faktiskt kan och med största sannolikhet kommer att, beroende på hur gamla vi blir, förändras. Rädsla för att livet ska förändras så man inte klarar det man i dag tar för givet. Att då tänka tanken att man vill ha kontroll och vara den som själv bestämmer när och hur det ska sluta kan säkert vara tröstande för många. Det förstår jag – men jag avvisar ändå resonemanget fullständigt.

Jag har träffat personer med egna erfarenheter av att ha råkat ut för exempelvis en olycka som förändrat allt. Den första tiden har man inte sett någon möjlighet att fortsätta, man har velat dö. I dag, när man tagit sig igenom den akuta fasen, fått rehabilitering, har det stöd man behöver för att klara vardagen är man oerhört tacksam för det liv, om än förändrade, man har.

Jag har också träffat de som lever med omfattande funktionsnedsättningar som berättat om rädsla för att i sjukvården stöta på personal som ifrågasätter deras rätt till vård och som, grundat på egna uppfattningar om vilka liv som värda att rädda och att leva, inte gör sitt yttersta just för dem.

Läs Martins debattinlägg om sina egna erfarenheter efter att han för tio år sedan blev totalförlamad efter en bilolycka.

Tidigare inlägg om dödshjälp.

Post a Reply