Blogg topplista - Superbloggen.se
Pages Menu
TwitterRssFacebook
Categories Menu

Posted by on Nov 9, 2014 in Hatbrott, Intressepolitik | 0 comments

Carolines tal till minne av Kristallnatten

 

caroline kristallnatten

Jag blev tillfrågad av 9:e Novemberkommittén här i Göteborg om jag kunde hålla ett tal till minne av Kristallnatten, utifrån perspektivet personer med funktionsvariationer – självklart tänkte jag, vad kul!

Hur kan detta ske utan att människor ifrågasätter det? Det är samma rasbiologi som 1939. Men var är motståndet nu?

Jag samlade mig och satte mig ner för att skriva ihop söndagens tal. Det var inte alls så kul. Jag har gråtit, svurit, gråtit igen och konstaterat gång på gång hur hemska människor kan vara i både synsätt och handlingar. Det som gör mig så himla upprörd och ledsen är att händelserna inte dog ut med andra världskrigets slut. Synsättet och Funkofobin som fanns då, att personer med någon slags variation inte var livsvärdiga går att dra paralleller med idag. I dag är det bara förfinat och mer normaliserat. Allt detta snack med aktiv dödshjälp, fosterdiagnostik och att vi i Sverige och grannland väljer bort att människor med varierande funktioner inte längre ska födas, whats up med det? Hur kan det få ske? Hur kan detta ske utan att människor ifrågasätter det? Det är samma rasbiologi som 1939. Men var är motståndet nu?

Carolines tal under aktionen till minne av Kristallnatten

Hitler skrev den 1 september 1939: ”Riksledare Böler och Dr. Brant åläggs ansvaret för att utvidga kretsen av ansvariga läkare och att ge dessa mandat att, efter den mest noggranna undersökning enligt vetenskapens alla rön, administrera en smärtfri död för de obotligt sjuka”. Programmet kallades Aktion T4, ett barmhärtighetsdödande.

Här började utplånandet av människor med funktionsvariationer. Både de med synliga och osynliga variationer svältes då ihjäl eller överdoserades av läkemedel. De som inte dödades med en gång blev tvångssteriliserade, allt för att bevara rasens renhet. Men inte nog med detta, personer med funktionsvariationer var gaskamrarnas försöksoffer. Över 200 000 förintades!

Funkofobin, synsättet på personer med funktionsnedsättningar och att de inte fick finnas vid liv slutade inte efter förintelsen. Den funkofobin finns fortfarande idag. Det går att dra tydliga paralleller till det aktuella ämnet aktiv dödshjälp och att vi i Sverige erbjuder blivande föräldrar fosterdiagnostik. Detta är en accepterad struktur och visar tydligt på att människor med icke-normfungerande funktion inte ses som fullvärdiga individer. Att vi värderar och graderar människors värde och bestämmer vilka som ska få födas fram och ej.

Det är i år 69 år sedan Andra Världskrigets slut men samma synsätt på människor med funktionsvariationer lever kvar än idag, förfinats samt normaliserats. Det är nu dags att synliggöra och bekämpa funkofobin för ett jämställt och solidariskt samhälle.

Post a Reply