Blogg topplista - Superbloggen.se
Pages Menu
TwitterRssFacebook
Categories Menu

Posted by on apr 9, 2017 in Intressepolitik, Personlig assistans | 0 comments

Personlig assistans 30 år! Leve assistansen!

rädda lss b

Kristina berättar:

Den 8 april hölls en manifestation på Gustav Adolfs torg – Rädda LSS! Det var en fortsättning på manifestationen den 3e december på Järntorget. Det var både musik, ballongsläpp och tal för att belysa det livsviktiga med assistans! Det är nu trettio år sedan vi fick insatsen personlig assistans i Sverige. Assistanskoll har intervjuat Adolf Ratzka och han tittar tillbaka på dessa trettio år.

 Hemtjänst och boendeservice, utifrån sina inbyggda begränsningar, gav så dålig livskvalitet – skyhög personalomsättning, hjälp enbart i bostaden och ofta endast med det absolut livsnödvändiga – att de anhöriga fick ställa upp i mycket hög utsträckning. De dolda kostnaderna var de anhörigas insatser.

Fram till 90-talet hade personer med omfattande funktionsnedsättningar inte mycket att välja på när det gällde dagligt stöd och boende.  Behövde man hjälp med exempelvis uppstigning, påklädning, toalettbesök och duschning fanns familjen, gruppbostaden eller boendeservicelägenheten till hands. Hemtjänstens och boendeservicens personal bestämde mycket av det dagliga livet, vad som kunde utföras och hur länge hemtjänstsamariterna kunde stanna. De kunde också bestämma över exempelvis sängens höjd, och när på dagen brukaren skulle lägga sig. Beteckningarna ”hemtjänst” och ”boendeservice” markerar att hjälpen gavs framför allt i hemmet. Det var inte tal om att personerna skulle ta plats i samhället på lika villkor som andra.

När Adolf Ratzka kom till Sverige från Tyskland via USA fascinerades han av en paradox. Å ena sidan ett högprofessionellt välfärdssamhälle med skattefinansierad omfördelning avsedd att minska välfärdsklyftorna. Å andra sidan saknade många med omfattande funktionsnedsättningar utbildning, arbete, engagemang och sociala relationer, vilket de såg som en naturlig följd av sin funktionsnedsättning.

Våren 1984 bildades den ideella föreningen Stockholmskooperativet för Independent Living (STIL). Man skapade ett förslag till ett pilotprojekt med ett 20–tal deltagare för att testa en verksamhet med personlig assistans i privat regi. Enbart personer med assistansbehov kunde bli medlemmar och styrelseledamöter.  Personlig assistans var ursprungligen mest tänkt för personer med rörelsehinder, men lösningen visade sig anpassningsbar till människor som av olika anledningar behöver stöd med den dagliga arbetsledningen, säger Adolf Ratzka. I STIL:s pilotprojekt ingick en deltagare med Downs Syndrom som fick hjälp med arbetsledningen av sin mor som kunde tolka honom.

Tjänstemän i den kommunala socialförvaltningen såg oss vanemässigt som skyddslingar och var vår lilla mönserkrymplingtveksamma till vår förmåga att bli arbetsgivare och arbetsledare. Möjligen kände de sin egen roll ifrågasatt. Men några tjänstemän delade vår människosyn och höll med oss om att de flesta, med kooperativets stöd, skulle kunna växa in i dessa roller med tiden. Människor i samhället hade generellt svårt att se assistansanvändare som arbetsledare eller arbetsgivare för sina assistenter. Välmenande politiker och journalister framställde vår grupp som de ”svagaste av de svaga” som samhället var moraliskt tvunget att beskydda.

Idag talar politikerna om skenande kostnader för personlig assistans men hur såg man på kostnaderna när pilotprojektet startades? Adolf Ratzka berättar att målsättningen var att assistansen skulle klaras med samma summa pengar som hemtjänsten eller boendeservicen hade kostat för den personen. Vi sa hela tiden att vår lösning inte skulle innebära några nya pengar utan att de pengar som samhället redan använde för vår hemtjänst eller boendeservice skulle komma till bättre användning, om vi själva hanterade dem och fick bli arbetsgivare för våra assistenter. Ingen kunde förutse omfattningen av de dolda kostnaderna i de dåvarande offentliga lösningarna fortsätter Adolf Ratzka. Hemtjänst och boendeservice, utifrån sina inbyggda begränsningar, gav så dålig livskvalitet – skyhög personalomsättning, hjälp enbart i bostaden och ofta endast med det absolut livsnödvändiga – att de anhöriga fick ställa upp i mycket hög utsträckning. De dolda kostnaderna var de anhörigas insatser. När våra familjemedlemmar ersattes med betalda assistenter, blev de dolda kostnaderna synliga i Försäkringskassans statistik och nu ojar sig alla. ”Skenande” assistanskostnader är antagligen fullt okej, så länge det är oavlönade anhöriga och vi själva som får betala dem med en livskvalitet ingen annan skulle acceptera.

Länk